...men inte för stackars Maja. Matte lagade nyårsmeny. Jag satt bredvid och drägglade. Floder. Dumstruten fick tömmas med jämna mellanrum för att undvika ett drunkningstillbud Skulle ju vara lite Darwin-awardspotential på en dräggeldrunkning. Matte hade hela tiden dumma ursäkter för att jag inte fick provsmaka. Lök, salt, mjölk, skaldjur. Var det inte det ena farliga så var det det andra. Trams. All mat är till för att ätas. Av Maja. Hade särskilt spanat in desserten som luktade något så ljuvligt. Försökte dumstruts-tackla Husse i källartrappan så att han skulle råka tappa lite men då morrade Matte ilsket. Tydligen var det där gröna kletet viktigt för henne. Då blev det viktigt för mig också. Väldigt viktigt. Trodde jag skulle ha bättre chans att roffa åt mig när gästerna kom och Matte var lite ofokuserad. Men icke. En liten smula lamm (typ en halv filé) var det enda som hamnade i min hungriga lilla mage. Det gröna kletet framstår fortfarande som en ouppnåelig hägring.
Nu när jag är nästan-vuxen så kände jag att det var dags att ta ett väl övervägt beslut angående min inställning till nyårssmällare. Egentligen är detta en icke-fråga. Efter månader med byggkillarnas slagborrande, bilande och hamrande så är jag ganska ljud-blase. Det är bara hårfönen som får mig lite skärrad och kissnödig. Har liksom aldrig fått en fungerande relation till den. Dammsugar-Henry och jag är däremot bästa kompisar. Men trots allt tål fyrverkerifrågan att funderas på. Hade flera parallella tankebanor. Oberördhet kanske ger godis för att jag är duktig? Rädsla kanske ger godis som tröst? Vilket förhållningssätt har egentligen störst godispotential? Allt funderande visade sig till slut vara slöseri med energi. När tolvslaget kom låg jag i Bia-bädden och snarkade så högt att det överröstade smällarna. Alla omfattande hälsningsritualer hade tagit ut sin rätt.
Gott Nytt År!!!!
Tass tass
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar