... är slagen. Dumstruten är borta.
Såret under ögat har slutat klia. Långpromenaderna med Mattes Promenadkompis och Oskar-bihang är
tillbaka. Tant Veterinär sa att jag behövde tid på mig att bygga upp
muskulatur och kondition igen efter sofflocksliggandet. Hon har fel. Här
går vi från noll till hundra utan att passera GÅ. Doing it the
Maja-way.
Enda
smolket i livsglädjebägaren är lervällingen i trädgården som Matte
anser förhindrar FOTBOLLsspelande. Matte är dum. Lite gyttja under
klorna har ingen ont av. Utom möjligtvis parkettgolvet. Har pratat med
vädergudarna och beställt några frysgrader till helgen så att gräsmattan
antar en något mer solid konsistens. Så kanske Matte veknar i sin
beslutsamhet. Annars pratar jag med Husse istället. Han har mer empati.
Jag har tagit på mig en ny uppgift i tillvaron. Vakthund. Jag vaktar grannarnas infart mot bilar. Vid skarpt läge kommer det ett VOFF i ett tonläge som skulle göra en operabassångare grön av avund. Fast Matte säger att jag missuppfattat det hela lite, hon tycker att jag ska vakta vår infart istället. Det tycker inte jag. Folk som kommer på vår infart ska inte skrämmas bort utan komma in så att jag får hälsa på dem. Och slicka på deras knän. Det är så gott med knän. Gärna dammiga fleecebyxeknän som krupit omkring på golvet. Eller mina egna tuggbensdräggelindränkta knän.
Tass tass
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar