HKH betyder inte...

... Hennes Kungliga Höghet (d.v.s. jag) utan att Husse Kommer Hem! Efter två år av norrländsk landsförvisning återvänder han nu till civilisationen. I hela mitt liv har han varit helgpappa (fast jag väntar fortfarande på att han ska ta med mig till McDonald's) men nu kan han spela FOTBOLL med mig varje dag. Länge. Det tycker han nog är det bästa med att komma hem tror jag. Eller rättare sagt, det vet jag. Fast jag låter Matte tro att Husse kommer hem lite för hennes skull också. Då blir hon glad.

Det blåser. Rejält. Det innebär extrajobb för mig. Måste ju fånga in alla löv och lägga tillbaka dem på rätt plats. Det är svårt att klura ut vilket löv som hör till vilken lövhög. De borde vara märkta på något sätt, kanske med olika dofter. Köttbullslöv, laxlöv, leverpastejlöv... Fast då hade jag kanske blivit tvungen att äta upp dem allihop om de luktar så gott. Det hade nog inte varit så bra för midjemåttet. Eller matsmältningen.

Det verkar vara ulltottar på G hos Uppfödar-Pernilla. Förhoppningsvis kommer Husses Kollega att få vara ledig för VAV precis som han önskade. Ska hålla alla tassar och klor nu i en dryg månad för att allt går bra denna gången. Medan jag håller tassar och klor ska jag fundera på hur jag är släkt med valparna. En form av mental gymnastik, för det är något invecklat:
Valparnas pappa och jag har samma mamma. Vi är halvsyskon alltså och därmed blir jag halvfaster till valpisarna. Det var den enkla biten. Sen blir det besvärligt.
Valparna och jag har samma farfar men inte samma pappa, våra pappor är halvsyskon. Då borde vi bli kvartskusiner. Jag blir alltså både halvfaster och kvartskusin till valparna. Eller??? Där loggade min hjärna ut. Får sova på saken. Tycker i alla fall att det är ett gott omen att beräknat ankomstdatum är på min födelsedag. Det måste ju bara bli bra!

Tass tass

Att Söka...

... men inte finna är ju normalt i Husses värld. Men nu har även Djursjukhuset drabbats av samma fenomen. De hittade ingen förklaring till mitt periodvis maniska kissande. Vi vet bara vad det INTE är. Inte infektion och inte stenar. Vi får sväva i okunnighet. Men vad gör det? Jag fick ju vara en hel timme på favvotillhållet. Matte ser alltid till att få full valuta för pengarna så vi slog till med lite undersökningar av både det ena och det andra slaget. Lilla magen råkade ut för sin fjärde rakning på en dryg månad. Det är lite småkallt i de undre regionerna när jag röjer i snön.

Söndagsförmiddagen spenderades med benen i vädret, kollandes på folk som plågar sig själva (sportsöndag på TV) som uppladdning inför eftermiddagens snörace. Matte fixade ny snö eftersom snötäcket i min trädgård började se lite slitet ut. Fotbollen slutade som vanligt med storseger för världens bästa Maja trots dubbelt motstånd. Segern firades med snögubbemassaker och en segermåltid bestående av cocktailtomater. Nu vilar jag ut i framstupa sidoläge för i morgon är det dags för långpromenad med Mattes Promenadkompis med Oskar-bihang. Och då gäller det att vara på bettet. Bokstavligen.

Tass tass

Det här med Tajming...

...är inte min starka sida. Detta har ju konstaterats tidigare, t.ex. när jag drog igång Projekt Beachbabe 2012 sådär i slutet av september och blev förvånad över att ingen fanns på plats på playan för att beundra min perfekta kropp. Och nu har jag lyckats igen. Det är en massa massa minusgrader ute så då bestämde jag mig för att Projekt Pälsfällning skulle initieras. Denna gången kör jag ultraturbovarianten och Matte vadar genom pälshögar. Dammsugar-Henrys fackliga organisation hotar med generalstrejk och hans kollega Philip lider av utmattningsdepression. Men än är jag inte klar, det finns några undanskymda hörn som inte är täckta av päls ännu. Matte kunde väl uppskatta mitt bidrag till husisoleringen istället för att gnälla över hundhår i maten tycker man.

Imorgon ska Matte beställa tid för att kontrollera om Mamma Ängla och Pappa Ludwig tänkte rätt när de konstruerade mig. Dags för ledröntgen alltså. Matte är lite nervös, själv ser jag det som en möjlighet till att hänga lite på mitt favorithak: Djursjukhuset. Jobbar lite löst på en urinvägsinfektion också för att ytterligare utöka besöksfrekvensen hos Tant Veterinär.

Husse och hans mobilkamera är inte riktigt på samma våglängd men Matte tycker att vi blundar för suddigheten på bilden nedan eftersom den speglar min personlighet så bra. Själv fattar jag ingenting...ser ju ut som jag har hundversionen av geisha-fötter???? Det kanske är så att Mattes duktiga Fotokompis borde komma på besök snart så att det blir lite kvalitet på bilderna? Och ta med sig lite av det där goda fröbrödet? För jag har nämligen upptäckt att det är väldans gott med solrosfrön. Och pumpafrön. Och allt annat som trillar ner från frukostbordet.

Tass tass

 

Snö, Bollar...

... och snöbollar. Alla goda ting äro tre. Sen finns det onda ting. Som relationen mellan Husses mobilkamera och bloggen t.ex. Alltså, vad har jag gjort för att förtjäna en liggande bild? Men å andra sidan, vad spelar det för roll?! Vädergudarna lyssnade till min beställning och försåg mig inte bara med frostgrader, d.v.s. fotbollsplan, utan också med underbar snö, snö, snö!!!!!! Vitt härligt fluff som man kan äta. Och rulla sig i. Och spela fotboll i. Och frusta i. Och bara vara Maja i.

Jag har varit väldigt mycket Maja idag. Det blir så när det promeneras med Mattes Promenadkompis. Jag får bita henne i händerna. Det får jag minsann inte göra med Matte. Det är synd för det är väldigt trevligt. Å andra sidan så är Matte en mästare på att hitta bollar. Det bästa av två världar. Precis som det ska vara i Maja-land!

Dagens empiriska betraktelse: Att stoppa ner huvudet i det vita fluffet och göra en häftig inandning får otrevliga konsekvenser...

Tass tass

Frihetens Timme...

... är slagen. Dumstruten är borta. Såret under ögat har slutat klia. Långpromenaderna med Mattes Promenadkompis och Oskar-bihang är tillbaka. Tant Veterinär sa att jag behövde tid på mig att bygga upp muskulatur och kondition igen efter sofflocksliggandet. Hon har fel. Här går vi från noll till hundra utan att passera GÅ. Doing it the Maja-way.

Enda smolket i livsglädjebägaren är lervällingen i trädgården som Matte anser förhindrar FOTBOLLsspelande. Matte är dum. Lite gyttja under klorna har ingen ont av. Utom möjligtvis parkettgolvet. Har pratat med vädergudarna och beställt några frysgrader till helgen så att gräsmattan antar en något mer solid konsistens. Så kanske Matte veknar i sin beslutsamhet. Annars pratar jag med Husse istället. Han har mer empati. 

Jag har tagit på mig en ny uppgift i tillvaron. Vakthund. Jag vaktar grannarnas infart mot bilar. Vid skarpt läge kommer det ett VOFF i ett tonläge som skulle göra en operabassångare grön av avund. Fast Matte säger att jag missuppfattat det hela lite, hon tycker att jag ska vakta vår infart istället. Det tycker inte jag. Folk som kommer på vår infart ska inte skrämmas bort utan komma in så att jag får hälsa på dem. Och slicka på deras knän. Det är så gott med knän. Gärna dammiga fleecebyxeknän som krupit omkring på golvet. Eller mina egna tuggbensdräggelindränkta knän.

Tass tass

Ljuset i Tunneln...

...börjar anas. Idag svävar jag omkring på ett litet fluffigt moln av lycka!  Fick gå ut och hälsa på mina älskade bollar. Whooooopieee!!!!!! Kollade först nogsamt att alla bollarna var kvar (har allt sett att Grannarna kastar lystna blickar på dem) och såg sen till att alla kom i rullning så att de fick lufta sig lite. De mår bra av det, precis som årgångsviner. Matte & Husse skrattade åt mig när jag skuttade runt lika graciöst som en berusad stork. Tre veckor på sofflocket har satt sina spår. Tungan hängde och slängde men svansplymen stod rakt upp av ren och skär glädje.

Upplivad av förmiddagens bollaktiviteter bestämde jag mig sen för att det var dags att fixa till min pinsamma garderob. Kommenderade ut Matte & Husse i bilen och beordrade transport till stadens stora djuraffär i avsikten att spendera Gammelmattes julklappspengar.  Är nu stolt innehavare av snygg regnkappa av ansett märke. Har provgått den, den sitter som en smäck. Nu slipper jag smyga runt i buskarna invirad i packtejp. Tror Matte har skämts lite över kassler-looken också, det är nog därför Husse har fått göra merparten av promenerandet under jullovet. Han har inte så bra koll på mode och sånt.

I förrgår hade jag besök. Husses Kollega kom hit för att träffa mig. Inte Husse. Inte Matte. Utan mig! Jag gjorde mig till ordentligt och visade mig från min mest entusiastiska och glada sida. Snygg är jag ju alltid så det behövde jag ju inte lägga ner någon extra energi på. Ville vara en god representant för den magnifika Landseer-rasen. Husses Kollega går nämligen i väntans tider. Han väntar på Landseer-valp från Uppfödar-Pernilla. Vi håller alla tassar hårt hårt för att kärleksparet får ihop det nu i helgen så att Husses Kollega kan vara ledig för Vård av Valp (VAV) om några månader!

Matte gjorde nytt grönt klet igår kväll. Fick inte smaka denna gången heller. Har därför bestämt att Matte inte får äta av mitt torrfoder. Rättvisa.

Tass tass

Mat Mat Mat...

...men inte för stackars Maja. Matte lagade nyårsmeny. Jag satt bredvid och drägglade. Floder. Dumstruten fick tömmas med jämna mellanrum för att undvika ett drunkningstillbud Skulle ju vara lite Darwin-awardspotential på en dräggeldrunkning. Matte hade hela tiden dumma ursäkter för att jag inte fick provsmaka. Lök, salt, mjölk, skaldjur. Var det inte det ena farliga så var det det andra. Trams. All mat är till för att ätas. Av Maja. Hade särskilt spanat in desserten som luktade något så ljuvligt. Försökte dumstruts-tackla Husse i källartrappan så att han skulle råka tappa lite men då morrade Matte ilsket. Tydligen var det där gröna kletet viktigt för henne. Då blev det viktigt för mig också. Väldigt viktigt. Trodde jag skulle ha bättre chans att roffa åt mig när gästerna kom och Matte var lite ofokuserad. Men icke. En liten smula lamm (typ en halv filé) var det enda som hamnade i min hungriga lilla mage. Det gröna kletet framstår fortfarande som en ouppnåelig hägring.

Nu när jag är nästan-vuxen så kände jag att det var dags att ta ett väl övervägt beslut angående min inställning till nyårssmällare. Egentligen är detta en icke-fråga. Efter månader med byggkillarnas slagborrande, bilande och hamrande så är jag ganska ljud-blase. Det är bara hårfönen som får mig lite skärrad och kissnödig. Har liksom aldrig fått en fungerande relation till den. Dammsugar-Henry och jag är däremot bästa kompisar. Men trots allt tål fyrverkerifrågan att funderas på. Hade flera parallella tankebanor. Oberördhet kanske ger godis för att jag är duktig? Rädsla kanske ger godis som tröst? Vilket förhållningssätt har egentligen störst godispotential? Allt funderande visade sig till slut vara slöseri med energi. När tolvslaget kom låg jag i Bia-bädden och snarkade så högt att det överröstade smällarna. Alla omfattande hälsningsritualer hade tagit ut sin rätt.

Gott Nytt År!!!!

Tass tass