Snyggast i Stan...

... det är jag det! Mattes duktiga Fotokompis hälsade på igår och trots att jag försökte golva henne redan vid hälsningsceremonin var hon storsint nog att föreviga min gudomliga uppenbarelse. Jag är så snygg att jag nästan börjar gråta!

Kurs i måndags. Det var blött. Rejält blött. Rent av dyngsurt. Och blåsigt. Inte så motiverande och jag visade väl mig inte från min bästa sida. Framför allt inte när det gällde inkallningen. Varför klafsa fram genom leran när man helt enkelt kan sitta kvar och snusa på vad vinden bär med sig för intressanta dofter? Matte hårdkör nu inkallning och jag har rest min protestflagga. Mitt hemliga vapen: rusa fram på inkallningen, göra ett jättehopp som avslutning och landa på Matte. Sen passar jag på att nafsa och skälla lite. Och hoppa lite till. Och svepa till Matte i ansiktet med tassen. Matte är lite missnöjd. Och skitig. Och utstirrad. Men envis. Vi får väl se vem som vinner kampen...

Ryktet går att byggnadsställningarna ryker nästa vecka. Då får jag tillbaka min trädgård. Och mina fotbollar. Jag längtar...

Tass tass...