Doften av Otrohet...

... gjorde luften tung att andas redan innan det otänkbara hände. Sveket. Matte & Husse for iväg till Uppfödar-Pernilla och gosade med andra Landseers. Små ulliga fluffiga sockersöta valpis-Landseers. Oförlåtligt. Jag var överväldigad av känslor jag hade hoppats jag aldrig skulle behöva uppleva. Upprördhet, övergivenhet, svartsjuka. De har ju mig. Jag är perfekt. Behövs inget mer. Så varför?

Plågsamma timmar förflöt. Gammel-Matte försökte trösta mig med morötter och ägg. Det fungerade. I ungefär en minut. Sen var jag nere i ångestträsket igen. Så kom de hem. De otrogna. De luktade. Rent av stank. Jag satte mig i hörnan, tog på mig mina mest sorgsna och förrådda ögon och lät huvudet hänga i höjd med tassarna.

Då kom Matte fram till mig och gjorde den där akupressurgrejen med min nos. Den som är så skön. Och så viskade hon att jag är finast av alla. Tänk att hon behöver åka iväg för att inse något så självklart! Hon kunde frågat mig. Sen fick jag sova sked med Husse en stund och då beslöt jag mig för att vara storsint och förlåta dem. De vet ju inte bättre.

Tass tass