... av vårysterhet. Igen. För femtioelfte gången denna senfärdiga vår. Solen strålar och det är mycket att snusa på nu efter snösmältningen. Tyvärr är det ju en del annat mindre mysigt som dyker upp när snön drar sig tillbaka. Sådant som mina rasfränder producerat och som deras två-benta "glömt" att plocka upp. Vidrigt tycker Matte. Taskigt tycker jag som får en del oförtjänta ryck i kopplet när jag håller på att trampa i äckligheterna. Har ju liksom inte tid att hålla koll på var jag sätter tassarna när jag springer runt runt runt med svansen i topp.
Har konstaterat att yttertrappan åter lämpar sig som utkikspost efter månader med obekvämt isknaggel och outhärdlig snålblåst. Nu kan jag fortsätta hålla koll på kvarteret. Största spaningsinsatsen riktas just nu mot grannens katt som behöver tuktas rejält. Har nog sett på spåren i snön att den tar sig lite för stora friheter vad gäller mina ägor. Har kuvningstaktiken klar för mig men är för tillfället portad från den vårblommande trädgården så huruvida teorin håller för en verklighetsprövning är ännu okänt.
Farbror Doktorn har mulat till Mattes bästa hand. Rejält. Detta har konsekvenser. Bra, dåliga och potentiellt intressanta.
Bra: En-hänta Matte grisar när hon äter. D.v.s. mycket spill till Magra Maja.
Dåligt: Jag måste sätta mig ner precis HELA tiden. Matte måste nämligen hålla sjukhanden högt och då hamnar den precis i sitt-kommando läge. Hur ska jag kunna veta om hon menar SITT eller om hon bara försöker förhindra att fingrarna antar en intressant mörklila nyans?
Potentiellt intressant: Kurs i helgen. Matte kan inte hålla kopplet så det får bli löshundsträning. Hur mycket bus hinner jag med på en timme?
Tass tass
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar