Livet i en Strut...

 

... känns lite begränsat. Det är helt enkelt inget kul längre. Att vara sjukskriven alltså. Snarare väldigt apatiframkallande. Försöker i ren desperation sova bort dagarna. Har då insett att den uppgraderade liggplatsen i Salongen har sina ljuspunkter. Med benäget bistånd från tratten ligger jag nämligen duktigt i vägen för all Matte-&-Husse-trafik mellan kylskåp och TV-soffa så jag har väldigt gott utgångsläge i förhandlingarna om hur mycket magkli som krävs för fri lejd. Kan väl säga att det krävs en väldig massa. Jag har ju inte direkt något bättre för mig just nu. Ibland fastnar Matte & Husse samtidigt i min vägtull och då bli det dubbelkli. Mysigt men lite patetiskt när dagens höjdpunkt är ett dubbelkli. Och att konversera med den tystlåtna Halmgrisen. Det kunde ju handlat om FOTBOLL istället! Eller om att få grotta ner sig i all den snö som utlovats idag.
 

Matte & Husse har berättat för mig flera flera flera gånger att jag är jätteduktig. Mycket duktigare än de förväntat sig tydligen. Förstår inte varför de tvivlade? Jag ÄR duktig. Alltid. Jag bär dumstruten med stoiskt lugn, tar på mig Mattes hemmabyggda regnskydd som mest verkar bestå av packtejp utan att knota och låter Matte pilla på och rensa mina misshandlade kroppsdelar utan att beklaga mig. Har försökt smyga in några DAMP-anfall men förvånar mig själv när jag omgående lägger ner efter en sträng morrning från Matte. Tror kanske jag börjar bli vuxen? Eller är jag bara apatisk?

Tass tass