... är mina nyanser just nu. Häromdagen tyckte Matte att jag luktade mer skunk än smultron efter löpet så jag åkte plums i badbaljan. Hann inte få med mig mina badankor men skötte mig exemplariskt (jag kan om jag vill) och efter torkning var jag vit som snö, svart som synden och len som en barnrumpa. Rent ut sagt söt som socker!
Men i förrgår luktade jag skunk igen och vissa väl valda delar av mig hade antagit en snygg men något kladdig antikgrågrön nyans. Dags således för en tur till ett av mina favvistillhåll: veterinären. Under glada svansviftningar och hejdundrande tjo och tjim körde vi hela programmet med röntgen, ultraljud (inklusive en synnerligen omfattande men något felplacerad Brazilian), blodprov och vägning. Jag la stort fokus på vägningen. Jag har nämligen länge närt misstankar om att Matte är lite småsnål med mat-&-godis-kontot. Och mycket riktigt, jag ska ha mer av allt! Bingo! Annars var det inte så mycket bingo precis. Trolig livmoderinflammation. Suck. Ska knapra piller över helgen så får vi se om det blir till att lägga sig under kniven eller inte. Piller är alltid bra, de förpackas i en rejäl klutt med leverpastej och glider så fint ner i Majas lilla hungriga mage. Operation är däremot mindre bra. Påföljderna är deprimerande: överläskig halskrage samt flera veckors fotbollsförbud. Men om jag ser tillräckligt deppig ut kanske Matte kan kompensera med lite gott-gotti-gott-gott? Eller rent av mycket gott-gotti-gott-gott? Jag har väldigt stora vackra bedjande ögon som kan se väldigt ledsna ut om det inte vankas något gott...
Tass tass
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar