...gör ju ingen glad. Speciellt inte om den blöta hunden är jag. Även om det bär mig emot så måste jag nämligen erkänna att jag har en enda pytteliten karaktärsbrist: jag gillar inte vatten. Och det är ju lite patetiskt och genant när man är en s.k. vattenhund med simhud mellan tårna. Undantag skulle väl möjligtvis kunna göras för vattenpolo eftersom det involverar BOLLAR men annars travar jag nogsamt runt alla vattenpölar och kinkar med promenaderna om det regnar. Den fina plaskpoolen som Matte köpt åt mig betraktar jag som en enorm vattenskål till för att dricka ur men inget annat. Att bli badad och tvättad innebär därför total misär värre än allt annat elände på jorden sammantaget och det tar en lång stund innan jag förlåtit Matte för hennes kränkande behandling av mig. Ja, eller typ tills hon gett mig en Scooby-snack. Man ska ju inte vara sån.
Ibland tycker jag dock bättre om Matte. Som t.ex. häromdagen när hon upptäckte att det finns beachvolleybollplaner med strandsand bakom parken. Ren och skär lycka! Varenda sandkorn har blivit grundligt uppgrävt, undersökt, nosat, fnyst, hoppat, stampat och rullat på. En klar förbättring jämfört med grushögen i Botan som jag tidigare fått hålla till i.
Tass tass
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar