Dropp, Dropp, Dropp..

... dropp. Ljudet av dräggel som landar på kökssgolvet. Pavlovs hundar kan slänga sig i väggen. När det gäller matinducerad dräggelproduktion är jag the Master of the Universe. Det räcker med att Matte snuddar vid tanken på mat så går mina körtlar igång och det bildas en vidsträckt segslemmig sjö som Matte sedan med oanad förutsägbarhet trampar i. När min salivproduktion nått sin frenetiska höjdpunkt rensar jag systemet medelst huvudskakning vilket dekorerar köket från golv till tak med estetiskt tilltalande slemdroppar. För att undvika regelbunden totalsanering försöker Husse smyga med allra godaste citronyoghurten men jag hör öppningsploppet på en mils avstånd. Vild galopp genom huset med samtidig dräggelspridning är resultatet och jag brukar hinna fram precis i tid för en mycket noggrann tiominuters renslickning av burk.

Matte är odrägligt petig med min diet. Inte helt otippat är kulinariska mumsigheter som hästskit och upphittade halvruttna kebabrester fullständigt uteslutna. Matte skyller på min känsliga mage och viss äckelfaktor men egentligen är hon nog mest avundsjuk på att jag alltid hittar delikatesserna före henne.

Tyvärr sträcker sig Mattes missunnsamhet ännu längre än så. Tiggeri ses inte med blida ögon och mitt enda motvapen är blixtsnabba räder in under soffbordet när grispellarna fumlar med besticken. Räd-utfallet är ofta fullt tillfredsställande och ger ett varierat, om än småskaligt, födointag. Efter avslutat förvärv är det sen lämpligt att distansera sig från soffbordet INNAN man ställer sig upp. Denna slutsats har jag dragit efter omfattande empiriska undersökningar. Trekvartsmeter hög hund som reser sig under ett halvmeter högt soffbord är en företeelse som av någon outgrundlig anledning tycks göra Matte något vrång.

Häromkvällen glappade Mattes uppmärksamhet och jag fick en sällan skådad gastro-chans. Jag tog den givetvis och lyckades medelst ålning och hasning ta mig fram till kvällsmysbänken och annektera en chipspåse med biffsmak. Och inte vilken biffsmak som helst utan Flamegrilled Aberdeen Angus smak! Best of the best! Lyckan var dock kortvarig för påsen var tom men DOFTEN! Ahhhh...saliga äro de chipspåseförsedda! Generöst nog fick jag slicka insidan i några minuter innan Mattes noja för potentiell koldioxidförgiftning tog överhanden och påsen avlägsnades från min nos. Men minnet lever kvar.

Tass tass